A Memory Remains

Gårdagen här i Bad Hofgastein var en ganska spännande dag.
Efter att ha tvingat Emil att vara min skidlärare hela förmiddagen
hade jag ändå fått lite kontroll på skidorna framåt lunchen.

Det var bara det att jag var lite seg efter vi hade ätit, så när Emil
hade åkt några åk själv så var det dags att ta de blåa backarna
hemåt. Pisten vi åkte i var ganska uppåkt och jag började känna
mig ganska säker på det här med skidor. Detta i kombination
med min trötthet gjorde att koncentrationen inte var vad den
borde vara. En skida som fastnade i snön samtidigt som jag
höll på att  svänga resulterade i en Anna som låg o grät i snön.

Knäet hade vridit sig och gjorde fruktansvärt ont. Med tidigare
knäproblem i bagaget befarade jag det värsta. Johan och Frida
kom till min olycksplats - och det var skönt att ha några fler jag
kände där mitt bland alla tysktalande. Räddningspersonal
kom och hämtade mig med pulka och sedan blev det till att
åka med huvudet före ner för backen. Lite läskigt, men ganska skönt.

När de hade forslat mig ner för liften väntade ambulansen vilket
innebar att jag skulle få mig ytterligare en åktur. Problemet var
bara att mitt försäkringskort låg på hotellet och vi var tvungna att
vänta på en annan som även han hade skadat knäet i backen.
Stackars Emil sprang till hotellet för att hämta mitt kort - i pjäxor...

Efter mycket om och men och hit och  dit kom vi äntligen iväg.
25 minuters färd senare blev jag inkörd på akuten i Schwarzer.
Och där gick det fort. In med mig i ett undersökningsrum där
de drog i knäet åt alla håll och kanter. Ut med mig i korridoren
för att ställa mig i kö till röntgen. In med mig på röntgen. Ut med
mig därfirån för att än en gång vänta på ett besök hos läkarna
i undersökningsrummet.

Det var vid den här tidpunkten jag började fundera på vart Emil
hade tagit vägen. Jag trodde att han hade kört bil efter ambulansen.
Sakta men säkert började jag inse att jag hade varken pengar
eller telefon, och inte den blekaste aning om hur jag skulle ta
mig tillbaka till Bad Hofgastein...

Emil skulle kört efter ambulansen men hade inte kommit åt
bilnyckeln så han hade fått vänta på att hans föräldrar skulle
komma tillbaka från backen. De kom invandrande på akuten
alla tre precis innan det var dags för mig att genomgå den
sista undersökningen.

Undersökningen konstaterade att ledbandet i knäet var uttänjt
och att jag därmed skulle få ett mastodont skydd som går
från ljumsken till fotleden ungefär. Känner mig sådär smidig
i det.

Måste tacka Emil för allt han gjorde för mig igår. Kan inte ha
varit kul o springa runt och försöka ta hand om mig under
omständigheterna. Du är en ängel, Emil!

Idag är det alltså ingen åkning för min del
men jag hoppas att jag kan ta nya tag imorgon
och åka lite försiktigt - det är ju så roligt!

Jag åkte nog mest igår i alla fall -
åtminstone om man ser till antal färdsätt...