A Memory Remains

Fredagskvällen kommer återigen att förgyllas av Sveriges, enligt
mig, bäste manliga programledare Peter Settman och hans vänner
i TV-programmet "Så ska det låta".

Två, eller okej då, tre av mina favoriter från förra året kommer att
vara med även denna säsongen - och det är inga av de kändaste
namnen. Trots allt är två av dem finalister i årets melodifestival.

De jag pratar om är givetvis:
Bröderna Rongedal och musikalartisten Peter Johansson!
16 maj                                                                21 mars


Peter Johansson med Queens "Bohemian Rapsody" och "I want to break free"


Bröderna Rongedal med "September"


Bröderna Rongedal med mäktiga "Anthem"

Dagens inlägg tillägnas min favorit inför morgondagens melodifestival.
Det är inte någon av schlagerdrottningarna Perelli och Bengtzing, som
det annars skrivs mest om. Utan det här handlar om killen som är både
veteran och nykomling. Mannen som tillsammans med GE grävde
guld i USA 1994 och kanske kan kamma hem en finalplats imorgon. 
Poeten, låtskrivaren och artisten - Niklas Strömstedt!

Sättet han använder det svenska språket fascinerar mig. Detta gäller både
när han skriver låtar och blogginlägg. Ge bloggen några minuter och du är fast!


För att ladda upp inför imorgon kommer här den låt som jag tycker är
den allra bästa han har gjort - OM

Olyckan som Expressen ringde mig om innan idag toppar nu deras internetsida.
Jag är fortfarande smått chockad över att något sådant har hänt på en plats där
jag själv nyligen har kommit hemifrån. Är även lycklig att min egen olycka inte var
någonting alls i jämförelse och att jag var den enda inblandade!

Expressens artikel
Aftonbladets artikel

Dagen börjar med att sambon kommer in med min mobiltelefon i handen.
- Du har tre missade samtal från skyddat nummer, säger han.
Nyvaken som jag är hänger jag inte riktigt med och person som har ringt
ringer inte upp igen. Lagom fundersam gick jag runt och fantiserade om
vem som var så ivrig att få tag på mig och sedan slutade ringa.

Efter att ha funderat en stund satte jag igång datorn. Victoria skriver direkt
till mig på msn. "Har EXPRESSEN ringt dig gumman?". Tankarna började
snurra runt ännu fortare och hjärnan arbetade på högvarv. Vad ville de mig?

Det visade sig att det hade skett en olycka i Österrike, där jag befann mig
på semester under förra veckan. Av någon märklig anledning hade de läst
detta på min blogg och fått det till att jag skulle veta något om denna olycka.
De hittade inga kontaktuppgiter utan hittade länken till Victorias blogg och
fick tag på hennes telefonnummer. Efter att ha lyckats väcka henne fick de
mitt telefonnummer och började således ringa.

Klockan 12 när Angelica och jag vandrade på stan fick de tag på mig. Det
roliga är att de inte sa någonting till mig om hur de hade fått tag på mitt
nummer eller informationen om att jag hade varit i Österrike. Detta hade
de däremot berättat för Victoria. Det visade sig att olyckan som de ville
veta något om inträffade i måndags - alltså när jag var i Kalmar igen.
Kunde tyvärr inte hjälpa till med någon information. Den enda olyckan
jag var inblandad i var den när jag skadade mig själv - alltså inget som
en kvällstidning är jätteintresserad av...

Förstår inte riktigt hur den undersökande journalistiken fungerar ibland.
Vågar man blogga längre - eller kommer det resultera i fler samtal?
Och vad är det jag håller på att utbilda mig till egentligen?

Varför inte se till att första dansen som gifta är lite annorlunda?





Detta klippet visades idag hos Ellen DeGeneress och brudgummen berättade
att han inte ens tycker om att dansa i vanliga fall - det märks inte direkt...
En veckas träning var allt som behövdes

Efter att under gårdagen ha avslutat resan med en två timmars bussresa
till Kalmar är det nu dags att sammanfatta den resa som påbörjades den
14:e februari. Innan sammanfattningen måste du bara ha två saker klara
för dig - jag mår bra och Erik är inte arg


Vad som har hänt i veckan sammanfattas i punktform:

* Veckans höjdare: Kvällen på Silverbullet, då var det många glada miner

   
erik, martin, pontus, emil o jag

* Veckans besvikelse: Första kvällen i Bad Gastein - ni som var med förstår precis vad jag menar

* Veckans födelsedagsbarn: Hanna - grattis än en gång =)

 födelsedagsbarnet i egen hög person

* Veckans väder: all den underbara sol som förgyllde veckan

* Veckans vurpa: min vurpa första dagen

 en vurpa som renderade i detta stabila och osmidiga skyddet

* Veckans skidlärare: Emil - jag kan ju faktiskt ta mig ner för backarna utan att ramla nu ;)

* Veckans maträtt: Tortellini Formaggi

* Veckans krångligaste: Fonduen som det skulle åkas lift till

 och vissa höll sig inte bara till den egna grytan

* Veckans kommentar: "Pappa, du äter Hawaii ikväll"

* Veckans fråga: Ska du ha en öl?!

* Veckans middag: parmiddagen med Johan och Frida, trots de avslöjanden som gjordes...
Att bara vara fyra för en gångs skull var ganska skönt!

* Veckans partylya: Rum 13 där folk kom och gick som de ville o kylskåpet alltid var fyllt

 och så här såg det ut på kvällarna när folk hade återgått till sina egna rum

* Veckans dryck: ÖL



* Veckans drink: Farbror P's jordgubbsblandning

* Veckans skål: Skål för sommaren

* Veckans öldrickare: Det skulle nog kunna vara jag...

* Veckans maskot: Igor, som anslöt till vår grupp nästsista dagen



* Veckans bebis (eller vad var det nu det hette Anneli?!): Lilla Emil

 den enda som hade egen säng under resan

* Veckans pensionärsvarning: När de andra var på afterski satt jag, Emil,
Johan, Frida och Hanna på ett café tillsammans med de andra pensionärerna
och drack kaffe och varm choklad.

* Veckans klipp: Hipp hipp - VM 94     "Batman"

* Veckans Thomas: Andreas...

* Veckans tjurigaste: Kassörskan på Scandlines som tydligen aldrig hade sett de 25 Euro
som vi gav till henne i sedlar. En lång och utdragen diskussion ledde till ingenting.
Om de hittar våra 25 Euro igen så ska de skicka dem till oss på posten - yeah sure!

Slutligen vill jag tacka alla de som var med och gjorde detta till en minnesvärd resa.
Hoppas att ni alla hade lika kul som jag, även om veckan kunde börjat bättre...

Klockan står på 03.40. Alla sakerna är packade och folk börjar
så smått vakna till liv runt om på hotellet. Om tjugo minuter är
det dags att börja sin avfärd och säga farväl till Alperna.

Ett antal timmar i bil ska föra oss genom Österrike, Tyskland,
Danmark och slutligen Sverige. Bilköer undvikes gärna!

På söndag fortsätter sedan resandet tillbaka till vardagen,
men denna gång blir det en timmes tågresande.
Lite lättare att orka med =)

Vi ses igen när vardagen slår till!

Gårdagen här i Bad Hofgastein var en ganska spännande dag.
Efter att ha tvingat Emil att vara min skidlärare hela förmiddagen
hade jag ändå fått lite kontroll på skidorna framåt lunchen.

Det var bara det att jag var lite seg efter vi hade ätit, så när Emil
hade åkt några åk själv så var det dags att ta de blåa backarna
hemåt. Pisten vi åkte i var ganska uppåkt och jag började känna
mig ganska säker på det här med skidor. Detta i kombination
med min trötthet gjorde att koncentrationen inte var vad den
borde vara. En skida som fastnade i snön samtidigt som jag
höll på att  svänga resulterade i en Anna som låg o grät i snön.

Knäet hade vridit sig och gjorde fruktansvärt ont. Med tidigare
knäproblem i bagaget befarade jag det värsta. Johan och Frida
kom till min olycksplats - och det var skönt att ha några fler jag
kände där mitt bland alla tysktalande. Räddningspersonal
kom och hämtade mig med pulka och sedan blev det till att
åka med huvudet före ner för backen. Lite läskigt, men ganska skönt.

När de hade forslat mig ner för liften väntade ambulansen vilket
innebar att jag skulle få mig ytterligare en åktur. Problemet var
bara att mitt försäkringskort låg på hotellet och vi var tvungna att
vänta på en annan som även han hade skadat knäet i backen.
Stackars Emil sprang till hotellet för att hämta mitt kort - i pjäxor...

Efter mycket om och men och hit och  dit kom vi äntligen iväg.
25 minuters färd senare blev jag inkörd på akuten i Schwarzer.
Och där gick det fort. In med mig i ett undersökningsrum där
de drog i knäet åt alla håll och kanter. Ut med mig i korridoren
för att ställa mig i kö till röntgen. In med mig på röntgen. Ut med
mig därfirån för att än en gång vänta på ett besök hos läkarna
i undersökningsrummet.

Det var vid den här tidpunkten jag började fundera på vart Emil
hade tagit vägen. Jag trodde att han hade kört bil efter ambulansen.
Sakta men säkert började jag inse att jag hade varken pengar
eller telefon, och inte den blekaste aning om hur jag skulle ta
mig tillbaka till Bad Hofgastein...

Emil skulle kört efter ambulansen men hade inte kommit åt
bilnyckeln så han hade fått vänta på att hans föräldrar skulle
komma tillbaka från backen. De kom invandrande på akuten
alla tre precis innan det var dags för mig att genomgå den
sista undersökningen.

Undersökningen konstaterade att ledbandet i knäet var uttänjt
och att jag därmed skulle få ett mastodont skydd som går
från ljumsken till fotleden ungefär. Känner mig sådär smidig
i det.

Måste tacka Emil för allt han gjorde för mig igår. Kan inte ha
varit kul o springa runt och försöka ta hand om mig under
omständigheterna. Du är en ängel, Emil!

Idag är det alltså ingen åkning för min del
men jag hoppas att jag kan ta nya tag imorgon
och åka lite försiktigt - det är ju så roligt!

Jag åkte nog mest igår i alla fall -
åtminstone om man ser till antal färdsätt...

Imorgon vid lunchtid är det dags att ta tåget till Växjö
för att sedan fortsätta färden på fredag eftermiddag.
Slutmålet är Österrike...

En skidresa med sambon, hans familj och vänner
till familjen står inplanerad i kalendern. Detaljen
att jag inte kan åka skidor hoppas jag inte ska bli
något större problem. Förhoppningsvis ska väl
jag också kunna lära mig.

Mitt stora problem just nu är det där med packning.
Jag har ingen vana av det härmed skidresor och
vet därför inte riktigt vad som kommer att behövas.
Detta resulterar i en kilometer lång lista med saker
som ska packas. Jag kan redan nu sätta 100 spänn
på att jag kommer att glömma något väsentligt...

En dokumentär om någon som brinner för något.
Gärna med en spännande historia bakom.

En bra idé och inte särskilt svår att göra,
åtminstone inte om man fortfarande hade befunnit
sig i sin gamla hemstad där kontaktnätet är avsevärt
mycket större än vad det är här i Kalmar.

Så fort vi får en skoluppgift blir det till att leta med
ljus och lykta efter någon ny stackare att intervjua.
Det är lättare sagt än gjort...

Så om du råkar känna någon i Kalmar som brinner
för något säg gärna till, annars får jag fortsätta leta
efter nålen i min höstack.

sambon har cyklat till jobbet,
vännerna är på födelsedagsfest
o vad gör jag?!

Jo, jag sitter här i soffan och dejtar mina strepsils samtidigt
som jag slänger ett litet öga på den gamla godingen - Titanic...

Anledning?! Lilla Anna har som vanligt gått och blivit sjuk.
Tappat rösten och feber som går lite upp och ner. Lilla Anna
får därför varken festa eller jobba denna kväll. Det gäller
ju att sikta in sig på att tillfriskna innan det bär av till Alperna
i nästa vecka!

Jag vill även tacka tv3 för att de visar Titanic ikväll. Det gör att tiden
tills  dess att sambon kommer hem inatt går åtminstone lite fortare.
Det tråkiga med att titta på film nuförtiden är bara det faktum
att man lägger märke till alla småfel, som när det blir fel
i klippningen till exempel...
[ det är lite synd att man ska bli skadad av alla kurser... ]

Nej, nu ska jag sätta mig o fascineras av den Oscarsbelönade
rullen och ta nästa strepsil. See ya!

det är ingen jättespännande upplevelse!

Anledningen till att jag under dagen har provat på det här är
att det idag har varit val till vår institutionsförenings, meskalin,
styrelse. Jag kandiderade till posten som kassör - och som
enda sökande på denna post blev jag vald...
Annars hade det varit ganska tragiskt ;P

Vi som sökte var tvungna att sitta utanför den sal där årsmötet
hölls under den tid som omröstning pågick. En lagom seg
process som gjorde att jag halvt somnade på golvet.

Det hela blev inte heller bättre av den feber som drabbar mig
i vågor. Varannan dag frisk och varannan dag sjuk. Detta
tillstånd känns inte jättelovande inför kommande skidresa till
Österrike, men förhoppningsvis löser det sig med medicin
och lite vitamintillskott!

Klockan 00.00 svensk tid är det dags för
årets idrottshändelse i USA - Superbowl.

Jag och min sambo kommer bara att vara
två i mängden när vi sitter hemma och
tittar på matchen, ackompanjerade av
chips och dip.

Inte mindre än 93,2 miljoner amerikaner
såg matchen på TV förra året och det
förtärdes över 15 000 ton chips i samband
med matchen...

Den siffra som ändå fascinerar mig mest
är priset för 30 sekunders reklam
- 17,8 miljoner -

Det är synd att den svenska produktionen
inte visar dessa påkostade reklamfilmer..

Det är dags att ladda upp för att i natt bli
en i mängden - tillsammans med alla
fanatiska amerikanare!

Klockan står på 21.05. Det är lördagkväll.
Antingen sitter folk hemma och har en
mysigkväll med partner eller vänner,
eller så är de på någon förfest.

Så är inte fallet för mig och min sambo.
Båda har precis fått på sig sina arbetskläder
och är redo att sätta sig på cykeln och trampa
iväg. Iväg mot ännu ett arbetspass mitt i
natten. Ett arbetspass som ger lite extra
pengar i studentkassan. Men ändå ett arbete
som man inte altid är lika motiverad till att
cykla till.

Just nu skulle jag helst bara krypa ner i
en varm säng, kolla på en bra film och
sen få sova... Det vore skönt!